Malena Ernman är oväntat återhållsam i sitt framförande av Berlioz Sommarnätter. Sensualismen och den melankoliska ljuvheten i dessa sånger till texter av Théophile Gautier går lätt förlorade om ett högdramatiskt uttryck tillåts dominera, och jag hade nog väntat mig att Ernman skulle vara mer utagerande i sin tolkning.

Men här tar hon liksom några steg tillbaka och låter de långa melodilinjerna och den försiktiga skönheten bestämma färdriktningen. Det vinner de drömska sångerna på.

Tyvärr fungerar samspelet med orkestern under dirigenten Nikolaj Znaiders ledning inte helt exemplariskt. Vissa passager låter långt ifrån färdigrepeterade, som om man inte riktigt bestämt sig för vad som är musikens puls och hjärtslag.

Vad värre är präglar det rytmiskt oprecisa och det klangligt disparata även Göteborgssymfonikernas framförande av Berlioz Symphonie fantastique. Det här är ett verk som borde sitta i ryggmärgen, inte minst med tanke på att orkestern nyligen framförde Berliozklassikern under en Europaturné, då under Gustavo Dudamels ledning.

Men nu är detaljprecisionen och det organiska växandet som bortblåsta. Det låter rörigt och baktungt, som en lång serie distraktioner och melodifragment som faller sönder i smådelar. Det finns undantag förstås, som Urban Claessons ljuvliga klarinettspel som får tonerna att sväva högt ovanför markytan, och visst låter det pampigt när bleckblåset tar i för fullt i den avslutande häxsabbaten.

Men som helhet lyser såväl homogeniteten i klangen som den musikantiska frihetskänsla med sin frånvaro, något som annars brukar vara Göteborgssymfonikernas signum.

Dramat började vid ettiden när polisen kallats till platsen för ett bråk där två män kastade flaskor mot en plogbil, rapporterar Aftonbladet.

Männen satt dessutom i en stulen bil. Samtidigt kom TV-profilen ut på gatan och protesterade mot att hennes bil bötfällts för felparkering under plognatten.

Kvinnan körde iväg med bilen och stoppades av polisen. Enligt ett vittne hade föraren gått vingligt innan hon satte sig i fordonet. Hon fördes till polisstationen och fick göra utandningsprover och testades även för droger.

Polisen misstänker rattfylla men vill inte avslöja graden av berusning.

- Jag skulle parkera om min bil och köra typ 15 meter. Men jag hann bara sju, säger TV-profilen till Aftonbladet.

Landskapet Picasso. Vidsträckt men igenkännbart. Minst av allt stiglöst. Skyltar och informationstavlor har satts upp överallt. Och varningsskyltar. Ändå besvärligt att orientera sig i. I en viss bemärkelse saknar hans stilgrepp kronologi. Redan under första världskriget samexisterar en nästan nonfigurativ kubism och en figurativ nyklassicism i hans ateljé. I en intervju från 1923 förnekar han att konsten skulle handla om utveckling, framsteg. Han tror bara på variation. Som jag tolkar honom: inte upprepa, men göra om. Om och om igen. Han som närmast förkroppsligar 1900-talets modernism förnekar alltså tidigt dess utvecklingstro.

Och faktiskt känns delarna han använder lätt igen. Vare sig det handlar om gitarr eller kvinna. En märklig motivisk konservatism går genom inte alla men de flesta förvandlingsnummer. Som om han slängde till oss något igenkännbart för att vi ska förstå vad som sker. Alla dessa stilleben, alla parafraser, alla dessa Målaren och hans modell. Omöjligt dessutom att hålla isär vitaliteten och en särskild machismo. Skapelseakten hos Picasso är antingen lekfull eller våldsam. Skapande och destruktion, två sidor av samma mynt. Picasso själv förklarade sin misstro mot den nonfigurativa konsten med att han behövde verkligheten om så bara för att föra krig mot den.

På utställningen med Picassos grafik som nu visas på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn kan denna våldsamhet förefalla avlägsen, men bara till en början. Bland dryga hundratalet blad, alla ur museets samlingar, dominerar den så kallade Vollardsviten från 30-talet (uppkallad efter beställaren, konsthandlaren Ambroise Vollard). Den etsade linjen är både precis och dansant. Bildvärlden är klassisk, grekisk. Presentationen av hans tidigare perioder och kubismen är knappare, grafiken var då knappast någon huvudsak för honom. Utställningen slutar med 26 virtuosa sockerakvatinter med tjurfäktningsmotiv som han utförde till en nyutgåva av Pepe Illos La Tauromaquia år 1959 (första utgåvan kom 1796). Bladen liknar tuschmåleri. Ett elegant vimmel av svarta fläckar frammanar den blodiga ritualens aktörer i dess olika moment. Lidandet är långt borta, till skillnad från andra Picassoverk med tjurfäktningsmotiv.

Frågan huruvida Picassos linje kan vara påverkad av Ernst Josephsons sjukdomsteckningar tas inte upp på utställningen, det kan man förstå. Hypotesen är mer en svensk hjärteangelägenhet (Josephson ska han ha upptäckt i Paris genom Rolf de Marés konstsamling). Tillräckligt gott om andra inflytanden fanns säkert, inte minst från klassisk skulptur och grekiskt vasmåleri. Man får inte heller glömma konkurrensen från samtida tecknareleganter som Henri Matisse eller en nyklassicistisk skulptör som Aristide Maillol. En intressantare fråga är vad som egentligen berättas i Vollardsviten, om någonting alls?

Trädet är en stilsäker och känsloladdad filmatisering av australiska författarinnan Judy Pascoes debutroman Fader vår som bor i trädet.

Regissören Julie Bertucelli snuddade redan i spelfilmsdebuten Breven från Otar (2003) vid centrala teman som vidareutvecklas här: en stark men komplicerad mor-dotter-relation och olika sätt att hantera en älskad familjemedlems död.

I Trädet slår sorgen obarmhärtigt till och trasar sönder familjen O'Neills harmoniska tillvaro i huset på den australiska landsbygden, när pappa Peter plötsligt drabbas av hjärtinfarkt. Han avlider bakom ratten till sin truck och krockar med det gigantiska fikonträdet strax intill husknuten.

Åttaåriga Simone, som redan i filmens första scen framstår som pappas favorit, är med på flaket. Efter den traumatiska händelsen får hon för sig att pappans ande flyttat in i trädet: att han dröjer kvar bland bladen, barken och stammen, där han tröstar och lyssnar på henne.

Att regissören har sin bakgrund som dokumentärfilmare märks i det realistiska anslaget. Varje scen är detaljerad och jordnära, ändå genomsyras berättelsen på ett nervigt och spännande sätt av magisk realism på gränsen till fantasy. Ämnet ligger dessutom personligen nära regissören som blev ensam med sin dotter då maken, filmfotografen Chri stophe Pollock, dog för fem år sedan.

Medan mamma Dawn (Charlotte Gainsbourg) till en början bryter ihop närmast förlamad av saknad, hanterar de fyra barnen sorgen på individuellt utagerande vis. Mellanbarnet Simone flyttar resolut ut i sitt klätterträd, där de väldiga grenarna bjuder en naturens egen, tröstande famn.

Intrigen tätnar i takt med torkan, som får trädets enorma rötter att växa in i husgrunden och göra åverkan på vatten och avloppsrör. Det enda rationella för att kunna bo kvar är att såga ner trädet, som allt mer börjar dominera familjens tillvaro både emotionellt och rent fysiskt.

Dawn, som i grunden respekterar och finner tröst i dotterns fantasivärld, tvingas fatta ett svårt beslut.

I likhet med Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius finstämda Flickan (2009) görs barnet här till huvudpersonen och Simone spelas fullständigt övertygande av Morgana Davies. Det är sällan en barnskådespelare fyller ut rollen så här charmigt, med omedelbar självklarhet. Även Charlotte Gainsbourg är sevärd i en radikalt annan kontext, och delvis annan roll, än sist: som sörjande mor i Lars von Triers Antichrist.

Den världskända ikonen ramlade i somras och genomgick en höftledsoperation. En tid efteråt uppstod komplikationer i högerbenet. Läkare ville att Zsa Zsa Gabor skulle läggas in på sjukhus före julhelgen. Hon riskerade då att få en hjärtinfarkt.

Men primadonnan vägrade. Efter nyårsafton förvärrades infektionen. Zsa Zsa Gabor skulle tvingas amputera benet. En dubbel dos antibiotika gav effekt och operationen sköts upp. Men nu har hennes tillstånd försämrats igen och lett till att hon är dödssjuk, enligt Expressens nätupplaga. För att rädda stjärnans liv kan läkarna tvingas till amputera benet. 

Zsa Zsa Gabor är född i Ungern och har varit med i ett 40-tal filmer och tv-serier. Hon anses vara en förebild för dagens glamourösa Hollywood-kvinnor som är "kända för att vara kända". Zsa Zsa Gabor blev också känd för alla sina äktenskap, varav sju slutade i skilsmässa.