Landskapet Picasso. Vidsträckt men igenkännbart. Minst av allt stiglöst. Skyltar och informationstavlor har satts upp överallt. Och varningsskyltar. Ändå besvärligt att orientera sig i. I en viss bemärkelse saknar hans stilgrepp kronologi. Redan under första världskriget samexisterar en nästan nonfigurativ kubism och en figurativ nyklassicism i hans ateljé. I en intervju från 1923 förnekar han att konsten skulle handla om utveckling, framsteg. Han tror bara på variation. Som jag tolkar honom: inte upprepa, men göra om. Om och om igen. Han som närmast förkroppsligar 1900-talets modernism förnekar alltså tidigt dess utvecklingstro.

Och faktiskt känns delarna han använder lätt igen. Vare sig det handlar om gitarr eller kvinna. En märklig motivisk konservatism går genom inte alla men de flesta förvandlingsnummer. Som om han slängde till oss något igenkännbart för att vi ska förstå vad som sker. Alla dessa stilleben, alla parafraser, alla dessa Målaren och hans modell. Omöjligt dessutom att hålla isär vitaliteten och en särskild machismo. Skapelseakten hos Picasso är antingen lekfull eller våldsam. Skapande och destruktion, två sidor av samma mynt. Picasso själv förklarade sin misstro mot den nonfigurativa konsten med att han behövde verkligheten om så bara för att föra krig mot den.

På utställningen med Picassos grafik som nu visas på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn kan denna våldsamhet förefalla avlägsen, men bara till en början. Bland dryga hundratalet blad, alla ur museets samlingar, dominerar den så kallade Vollardsviten från 30-talet (uppkallad efter beställaren, konsthandlaren Ambroise Vollard). Den etsade linjen är både precis och dansant. Bildvärlden är klassisk, grekisk. Presentationen av hans tidigare perioder och kubismen är knappare, grafiken var då knappast någon huvudsak för honom. Utställningen slutar med 26 virtuosa sockerakvatinter med tjurfäktningsmotiv som han utförde till en nyutgåva av Pepe Illos La Tauromaquia år 1959 (första utgåvan kom 1796). Bladen liknar tuschmåleri. Ett elegant vimmel av svarta fläckar frammanar den blodiga ritualens aktörer i dess olika moment. Lidandet är långt borta, till skillnad från andra Picassoverk med tjurfäktningsmotiv.

Frågan huruvida Picassos linje kan vara påverkad av Ernst Josephsons sjukdomsteckningar tas inte upp på utställningen, det kan man förstå. Hypotesen är mer en svensk hjärteangelägenhet (Josephson ska han ha upptäckt i Paris genom Rolf de Marés konstsamling). Tillräckligt gott om andra inflytanden fanns säkert, inte minst från klassisk skulptur och grekiskt vasmåleri. Man får inte heller glömma konkurrensen från samtida tecknareleganter som Henri Matisse eller en nyklassicistisk skulptör som Aristide Maillol. En intressantare fråga är vad som egentligen berättas i Vollardsviten, om någonting alls?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Malena Ernman är oväntat återhållsam i sitt framförande av Berlioz Sommarnätter. Sensualismen och den melankoliska ljuvheten i dessa sånger till texter av Théophile Gautier går lätt förlorade om ett högdramatiskt uttryck tillåts dominera, och jag had...

Dramat började vid ettiden när polisen kallats till platsen för ett bråk där två män kastade flaskor mot en plogbil, rapporterar Aftonbladet.     Männen satt dessutom i en stulen bil. Samtidigt kom TV-profilen ut på gatan och protesterade mot a...

Trädet är en stilsäker och känsloladdad filmatisering av australiska författarinnan Judy Pascoes debutroman Fader vår som bor i trädet. Regissören Julie Bertucelli snuddade redan i spelfilmsdebuten Breven från Otar (2003) vid centrala teman som vid...

Den världskända ikonen ramlade i somras och genomgick en höftledsoperation. En tid efteråt uppstod komplikationer i högerbenet. Läkare ville att Zsa Zsa Gabor skulle läggas in på sjukhus före julhelgen. Hon riskerade då att få en hjärtinfarkt.   ...