Trädet är en stilsäker och känsloladdad filmatisering av australiska författarinnan Judy Pascoes debutroman Fader vår som bor i trädet.

Regissören Julie Bertucelli snuddade redan i spelfilmsdebuten Breven från Otar (2003) vid centrala teman som vidareutvecklas här: en stark men komplicerad mor-dotter-relation och olika sätt att hantera en älskad familjemedlems död.

I Trädet slår sorgen obarmhärtigt till och trasar sönder familjen O'Neills harmoniska tillvaro i huset på den australiska landsbygden, när pappa Peter plötsligt drabbas av hjärtinfarkt. Han avlider bakom ratten till sin truck och krockar med det gigantiska fikonträdet strax intill husknuten.

Åttaåriga Simone, som redan i filmens första scen framstår som pappas favorit, är med på flaket. Efter den traumatiska händelsen får hon för sig att pappans ande flyttat in i trädet: att han dröjer kvar bland bladen, barken och stammen, där han tröstar och lyssnar på henne.

Att regissören har sin bakgrund som dokumentärfilmare märks i det realistiska anslaget. Varje scen är detaljerad och jordnära, ändå genomsyras berättelsen på ett nervigt och spännande sätt av magisk realism på gränsen till fantasy. Ämnet ligger dessutom personligen nära regissören som blev ensam med sin dotter då maken, filmfotografen Chri stophe Pollock, dog för fem år sedan.

Medan mamma Dawn (Charlotte Gainsbourg) till en början bryter ihop närmast förlamad av saknad, hanterar de fyra barnen sorgen på individuellt utagerande vis. Mellanbarnet Simone flyttar resolut ut i sitt klätterträd, där de väldiga grenarna bjuder en naturens egen, tröstande famn.

Intrigen tätnar i takt med torkan, som får trädets enorma rötter att växa in i husgrunden och göra åverkan på vatten och avloppsrör. Det enda rationella för att kunna bo kvar är att såga ner trädet, som allt mer börjar dominera familjens tillvaro både emotionellt och rent fysiskt.

Dawn, som i grunden respekterar och finner tröst i dotterns fantasivärld, tvingas fatta ett svårt beslut.

I likhet med Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius finstämda Flickan (2009) görs barnet här till huvudpersonen och Simone spelas fullständigt övertygande av Morgana Davies. Det är sällan en barnskådespelare fyller ut rollen så här charmigt, med omedelbar självklarhet. Även Charlotte Gainsbourg är sevärd i en radikalt annan kontext, och delvis annan roll, än sist: som sörjande mor i Lars von Triers Antichrist.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Malena Ernman är oväntat återhållsam i sitt framförande av Berlioz Sommarnätter. Sensualismen och den melankoliska ljuvheten i dessa sånger till texter av Théophile Gautier går lätt förlorade om ett högdramatiskt uttryck tillåts dominera, och jag had...

Dramat började vid ettiden när polisen kallats till platsen för ett bråk där två män kastade flaskor mot en plogbil, rapporterar Aftonbladet.     Männen satt dessutom i en stulen bil. Samtidigt kom TV-profilen ut på gatan och protesterade mot a...

Landskapet Picasso. Vidsträckt men igenkännbart. Minst av allt stiglöst. Skyltar och informationstavlor har satts upp överallt. Och varningsskyltar. Ändå besvärligt att orientera sig i. I en viss bemärkelse saknar hans stilgrepp kronologi. Redan unde...

Den världskända ikonen ramlade i somras och genomgick en höftledsoperation. En tid efteråt uppstod komplikationer i högerbenet. Läkare ville att Zsa Zsa Gabor skulle läggas in på sjukhus före julhelgen. Hon riskerade då att få en hjärtinfarkt.   ...